En resa i Guds ärende

Vad  hela världen fick oss att åka halva jorden för att komma i kontakt med människor som vi bara sett på video?
Dom måste vara tokiga dessa tre systrar! Neej!
Bara en enorm längtan efter den sanna elden från den Helige Ande och förnyelse från himlen
Fann vi det vi sökte?

Jag lämnar det åt dej att bestämma, Läs och begrunda.
Detta är min historia av tre underbara veckor i glädje och härlighet

Efter lite problem med Barbros pass ( hon var tvungen att få ett nytt inom en halv timme!) kom vi iväg.

"Syd Amerika Här kommer vi!"  skrek Inga och jag. En gammal dröm som jag haft skulle nu gå i uppfyllelse.

Med två tunga väskor kom vi till passkontrollen i Guayaquil. Vilken värme! När vi lämnade Sverige hade vi -6 grader och när vi kom till Guayaquil var det +26. En timme senare var vi som kokta höns! Hotellrummet var inte så dåligt!. Vi blev bara tvungna att jaga och mosa en kackerlacka, en gräshoppa och en råtta första dagen. Den andra dagen blev vi så vana med dom att vi ignorerade dom ( förutom Inga som skrek och sprang ut ur rummet). Hon är lite mer 'skakis' än jag är.

Efter frukost och bön, begav vi oss, med Guds hjälp, ut till det fattiga folket i Guayaquil. Jag kunde inte låta bli att gråta. "Allsmäktige Gud, hjälp dem", ropade jag! Undernärda barn, 3 år gamla såg ut som nyfödda. Läkaren som var där och som startat en dagklinik på en plats norr om staden, berättade att det fanns barn som aldrig sett sina föräldrar och aldrig känt vad kärlek var, fick nu medicinsk vård och mat. För några av dom var detta den enda gången dom fick mat för dagen eftersom de var för svaga för att tigga.

Husen som folket byggde var av bambu utan golv! När så regnet kom var de omgivna av lera. 
Gatubarn kom med bedjande händer och ögon som lyste av hopplöshet!
Jag orkar nästan inte bära minnet av detta!

Vi deltog i ett möte på kvällen där vi fick ge vårt vittnesbörd och jag sjöng två sånger på spanska.  Många blev frälsta och döpta i den helige Ande och flera fick uppleva helande.
Hundratals barn var där  uppklädda med kläder som de fått av hjälporganisationer. Dom tog oss i händerna och vi dansade tillsammans.
Vilken glädje för en gammal musiklärare som jag! Ära vare Gud! Du får använda din kropp och din själ till att ära Honom! I Sverige är vi mer restriktiva att tillåta detta.

Jag tror jag beställer rum i Himlen, i närheten av Lainamerikaner!
 

Jag fick ett underbart telefonsamtal från min dotter. Hon hade klarat körkortet och tackade för de änglar som jag sänt till henne genom min bön.
Halleluja! Guds ande påverkar även om vi inte är med.

Vi tog ett plan upp till Quito för att medverka i en kampanj tillsammans med en kär svensk pastor,  Owe Lindeskär.

Gode Gud, tänkte jag! Vilken kyrka detta är. Jag känner mig som hemma! Allt är så fint och polerat, som att läsa från en bok. Lovsången är så underbar med fantastiska musiker. Men, med avsaknad av den Helige Ande.
Böneteamet, Anette, Ingrid, Birgit, Margareta, Inga, Barbara  och jag började vårt arbete.

Vi började bedja och efter ett tag kände vi hur man började längta efter den Helige Ande.
När inbjudan kom sprang folk fram för förbön. Unga människor blev döpta i den Helige Ande, och många blev helade.

Vi hade seminarier där vi kunde prata kvinna till kvinna. Det här var det bästa av alltihopa. Vi bad för varandra och det blev många lyckliga leenden efter tre dagar.
Kvällsmötena var OK, Gud lämnar oss aldrig, men vi saknade något. Den Helige Andes eld var inte där fullt ut.
Jag bad till Gud, gå inte förbi, för dom är inte medvetna om vad dom missar. I finalmötet kom den Helige Ande, men han gjorde något först som hade betydelse för fortsättningen. Den förste att be om förlåtelse till församlingen och till Gud, var pastorn. Andra medlemmar i kyrkan följde sedan hans exempel, och snart grät nästan alla och bad om nåd från Himlen. De som inte gjorde detta valde att gå ut . Guds kärlek flödade och många började be i nya tungor. Ett fantastiskt minne för mig.

Vi hörde från en medlem i församlingen att Gud fortsatte att arbeta med medlemmarna och pastorn hade ett starkt budskap nästa möte. Så här berättade han:

Pastorn tog två glas i sin hand och visade upp dom för församlingen. Ett glas var rent och det andra var smutsigt. Det rena glaset var de medlemmar som hade Jesus på insidan och var renade i hans blod. Du kunde se rakt igenom denne. Det smutsiga glaset var fyllt med kreditkort, bilnycklar, husnycklar ,och kreditkort av alla slag. Sen tog han en kanna med rent vatten och fyllde detta i glasen. Samma vatten var rent i det rena glaset men det friska vattnet blev smutsigt i det smutsiga glaset. Alla i kyrkan föll på knä och bad Gud om förlåtelse och rening, och en kvinna sa: När Svenskarna var här fylldes de unga av den Helige Ande och började att tala i nya tungor, Varför blev inte vi det, frågade hon församlingen? Hon föll ner alldeles förkrossad och ropade ut : Gud se i nåd till oss! Sen började hon att tala i nya tungor.

Pris ske Gud, när vi lämnade dom gjorde inte Gud det, Hans tålamod mot oss är enorm! Vi gjorde en tur söderut, fyra timmar med buss till Rio Bamba. Vi hade möten och seminarier för kvinnor innan vi åkte norrut igen till Ibarra. Men först gjorde vi ett litet stopp i Quito. Där  förlorade vi tre av gruppen. Dom hade en del av vårt bagage. Dessutom blev vi inblandade i en bilkrock innan vi lämnade Quito.  Vi kom sen till Ibarra, och till en underbar brasiliansk pastor som verkligen tog hand om oss. Vi hade vårt möte, och dagen efter återkom de andra tre. Därefter åkte vi till Ipiales där vi hade en underbar weekend då Gud gjorde många under.

Tillbaka till Quito på söndag, och på onsdag åkte sex personer ur gruppen tillbaka till  Sverige. Barbro, Inga och jag började då vår drömresa till Cali,  Colombia .

Före resan, hemma,  hade vi sett videon "Transformation" från Cali, och då började vi be. Vi kände att Gud ville något extra. Jag kände något i min mage och den känslan spred sig i hela kroppen. Vi bad till Herren: Visa oss vad du vill!
Många vänner hade försökt att nå pastor Randy i flera månader, men utan resultat. Jag bad att om min känsla var riktig så skulle Gud låta mig få kontakt med honom. Jag skrev ett email till honom på söndag, och fick svar på måndag!

Jag hoppade omkring hemma i vårt hus och prisade Gud. Pastor Randy gav mig mer information om Cali och kyrkan. En profetiskt konferens skulle hållas där och jag önskade att jag vore med. Jag läste allt om detta i mailet jag fått och plötsligt föll mina ögon på namnet Bogotá och jag kunde inte få det ur mitt huvud.

"Herre, vill du att vi ska åka dit," frågade jag? Och jag kände att hans svar var Ja!
Sen begärde vi att resebyrån skulle reservera resan för oss till Bogotá och Cali och det visade sig att den enda vägen  från Quito till  Cali för oss utlänningar var just genom Bogotá.

Hoppets stjärna, en svensk hjälporganisation, hade skolor och och andra engagemang i staden så vi lät dom arrangera allt för oss där och allt var bara så underbart. Vi deltog bl. a i ett stort möte i Coliseum, Bogotá där Cesar Castelliano var pastor.

Vi var lyckliga för vi ville komma till Cali och vara med på deras "storbönemöte" med 75.000. Tyvärr var vi inte där i rätt tidpunkt för detta. Därför så gladde vi oss åt detta stora möte i Bogotá. Människor som vinkade och lovsjöng Herren.
Två dagar senare tog vi flyget till Cali. Det var lite kyligt i Bogotá men då vi steg ur planet i Cali, då var det varmt.

För första gången under resan var jag lite skakis för jag visste inte om Pastor Randy hade skickat någon person för att möta oss på flygplatsen.
Jag hade en del problem att maila honom från Ecuador men nu förstod jag varför jag lämnat min man i Sverige.

Min man brukar alltid fixa saker och nu gjorde han det igen!
Jag såg mitt namn skriven på en skylt i Cali. Jag tog min kamera och tog en bild av den. Jag tror inte att jag får mitt namn på en skylt i Cali igen.

Ett underbart par, Julian, Janine och deras lillebror Jinaro( eller hur jag nu stavar det) mötte oss på flygplatsen.

En av de första frågor som Inga ställde var "Är vi säkra här i Cali? Vi har hört så många dåliga saker om denna stad och min man är orolig."
Med en helt lugn och övertygande röst sa Julian: "- Jag tror att ni måste göra precis som oss: Lita på Gud och förtrösta på honom."
Vi kom till ett underbart hotell, rent, snyggt och arbetarna var så vänliga och hjälpsamma mot oss. Vi kände oss som hemma. Mario, tillsammans med sin underbara hustru Madeleine kom, och vi kände igen honom från videon från Cali. Vi tyckte att vi känt honom i flera månader redan.
Medan vi fortfarande nöp oss i armarna fick vi ett meddelande från pastor Randy att vi var välkomna dit till honom.

Genom duschen till nya kläder under tiden som vi bad. Nu gick allt i ett rasande tempo.

Äntligen skulle jag få tala med den pastor som jag bara hade skrivit till förut.
 
Inga sa: " Nu ska jag få se denne Gudsman som har fått betyda så mycket för andra människor . Jag ska be att få bli välsignad av honom. Barbro var ännu mer exalterad . Det var ju hennes drömmar som tog oss till Cali.

Vi kom till huset och till terrassen, där underbara papegojor i olika färger väntade på oss. Först mötte vi en söt blonderad pojke , John Michael, som försökte att få ut en av arorna ur buren, till Inga stora bestörtning. Sen kom en betagande kvinna, Marcy mild och med en underbar röst, mot oss. Det var kärlek vid första ögonkastet. Därefter kom Randy och Inga trodde att han skulle ge henne en profetisk hälsning i samma ögonblick, men han började att leka med fåglarna istället. Då förstod hon att pastor Randy var en man som alla andra.

Vi hade en skön stund på terrassen med snacks, glass och härliga vänner, även om vi inte kunde kommunicera så mycket som vi ville, men vi lärde oss att älska dom alla genom ögon- och kroppsspråket ( läs Mario). 
Marcy  berättade att hennes far hade byggt huset till Guds ära och att dom fått det av honom. Pastor Randy visade oss hela huset och det var imponerande i sin skönhet.
En man som hette David Sanders kom förbi, ett underbart möte, och jag kände att jag fick tilltro till teaterplaner för svenska kyrkor som jag tidigare fått. Jag måste å tag på videon " The promise".

Pastor Randy  presenterade sitt nya kontor som en man byggt åt honom. Det var verkligen byggt med kärlek från en man till sin pastor, jag var rörd och jag tror att han kommer att få välsignelser från detta. Men denna underbara kväll hade sitt slut och vi tackade Gud för att han låtit oss lära känna dessa människor.
Nästa dag tog Julian och hans fru, Janine, oss till en annan kyrka kallad Fridsförsamlingen. Folk i den trodde att Gud kunde göra under! Dom hade köpt nästan hela kvarteret och jag kunde känna deras stora vision för allt detta.
Människor som målade och skurade rent, unga och gamla, barn tillsammans med sina föräldrar. Det gjorde mig så varm inombords. På kvällen fick vi följa med till en pingstkyrka.

Vi möttes av sången "A Dios sea la gloria"="Min Gud tillhör äran" och det är en av mina favoriter. Under vår resa berättade Julian sin frälsnings historia. Jag blev verkligen rörd i min ande.
Vi var verkligen förvånade vad han hade vuxit på bara 4 år. Så mogen i sitt kristna liv och så full av tillit till Gud. En tanke kom att det måste bero på den undervisning han fått av sin pastor.

Nästa dag blev vi inviterade till Julian och Janine. Ett underbart ställe med pool och med möjlighet till solbadande som vi så gärna ville ha. En skön vy över Cali och det mest spännande av allt, Janines vittnesbörd. Mario och hans fru kom och vi åt lunch tillsammans, vi grät och skrattade om vartannat.

Särskilt när de berättade om hur deras dotter fann Gud fick jag nytt mod. Han kommer att hjälpa mina döttrar också. Madeleine fortsatte med sitt vittnesbörd, och jag grät och sa: Lovad var Gud! Han är den störste.

Jag var så välsignad att jag nästan inte kunde prata till Barbro och Inga då vi kom tillbaka till  hotellet.

Från allra första början hade jag känt mig som om vi var prinsessor på en resa, men två av oss var prinsessor från födseln och jag var Askungen. Dom har aldrig levt ute i synden och jag hade smakat på en hel del av den varan men Jesu blod har renat mig och förenat mig igen med mina vänner och vi står nu på samma plattform. Vilken upplevelse.

Underbara vittnesbörd från gerillakillen och gatupojken som nu blivit pastor. Var även ansvarig för videoproduktion och hade även tjänst på universitet i Bangkok. Bara Gud kan göra sådana förändringar både personligt och ekonomiskt. Nu hade den stora dagen kommit då vi skulle få delta i de mötet som vi kommit dit för.
Lovsången hade redan börjat och vi hade bara att komma med. Dom ärade, upphöjde, hoppade och dansade till Guds ära.

Pastor Marcy hade ett profetiskt ord som skakade oss alla. Hon sa att nu var tiden inne för oss att besluta oss var vi stod. Vi kan inte stå med en fot i världen och en fot i kyrkan. En stark tjänst och vi sa att vi hoppas att Gud alltid ska hålla sin hand över denna  starkt tjänande kvinna  och att han alltid ska uppehålla henne. De lovade att de skulle välsigna oss innan vi återvände till Sverige och det blev vi verkligen. "The alabanza" Lovsången, fortsatte i två timmar och sen bad de för oss och vi fick profetiska tilltal från Herren. Bönen fortsatte i ytterligare två timmar. Jag visste inte att man kunde hålla på så länge, men ett fint minne att ha med sig. Speciellt denna ljuvliga kvinna som dansade fridans som Miriam i templet på Jesus tid.

Vi förlåter Randy för att han inte predikade denna dag men Gud hade något annat i beredskap.

Ett underbart möte med Systrar och Bröder i Herren. Snart ska vi vara tillsammans hela tiden och lova Herren med sång och dans i Evigheters Evighet, Tack Gud.
Vi avslutade med en härlig stund hos Mario, där vi också fick möjlighet att lära känna Andy.

Nu kunde Inga maila till sin älskade make och säga att vi inte mådde så dåligt ibland dessa Colombianer trots allt. Hon hade mött en gerillaman, en gatupojke, och en drogmaffian, men Gud hade förändrat dom allesammans. Sven (Inga's man)behövde inte frukta, Gud gör under idag.

Andy, drogmaffiabossen, hade ett underbart vittnesbörd och vi förstår att han är värdefull i Guds ögon på grund av detta.
 

Jag tackar alla, för de erfarenheter som vi gjorde på denna resa, som vi kan ta med oss till Sverige.

"Det känns som om vi varit i Kanaans förlovade land, landet som flyter av mjölk och honung. Men vi vet att Gud är densamme överallt och vi hoppas att en dag ska vi kunna mötas, och att ni är med oss i vår lovsång här i Sverige. Vi vet att Gud kan göra detsamma hos oss som det han har gjort hos er."

Jag riktar mitt tack, först och främst till Randy och Marcy McMillan, för utan er hade vi inte kunnat åka till Cali. Tack till Julian och Janine för all den service som vi fick både i ert hotell och med bilen. Till Mario och Madeleine, tack för vilostunden i er soffa och härlig vänskap, och ert naturliga sätt att vara.

För förbön, både det som varit och som skall komma, tackar jag er alla. Må Gud vara med er till dess att vi ses igen!

Margot Ögren.

PS. Jag vet att de andra instämmer med mig i denna berättelse..